Den ensamma i kontrast

mot allt det vackra,

tusentals ljus bakom

honom med sluddret

och hatten i högsta hugg.

 

In i värmen, trängseln,

doften av patetik, glädje,

letandes efter en avslutning

på en ännu ung kväll.

 

Med alarmerande,

öronbedövande skrik, skratt,

tårar och yviga diskussioner

om problem och ångest.

 

In på toaletten där jag möts

av ett välkänt hulkande,

återigen tårar och skrik.

En dyster man tvättar sina händer.

 

Och ut igen.

Människor på scen

som vi känner igen.

Gittarer, trummor och ord.

 

Vi tackar för en bra spelning,

ber om mer att dricka

och sedan ut, bort i natten,

för att strax låsa upp dörren.

 

Och jag går hem.

Den påtagligt bitande kylan.

Mannen framför vänder sig skrämt om

gång på gång på gång.

 

Jag stänger dörren bakom mig

och möter vad som känns

som en evighet.

Den underbara stilla tystnaden.