och jag väntar i tre minuter på trean mot kålltorp,

fullsketen och fullspydd av vardagare och vinalkisar

med iPhones och systemetkassar,

byter vid valand till fyran mot mölndal

och väl vid getebergsäng stretar jag upp

mot den tomma fyllda lägenheten

vid hagakyrkan myllrar tusen japanska turister

in genom portarna och av väluppfostrad artighet

ställer jag väskan och kassen på golvet,

med vilka jag blockerat platsen intill mig

för att få lite rum,

för att slippa bli intryckt mot väggen av deras

gnälliga jävla språk tätt intill,

fyra millimeter ifrån, vräker regnet ner

och jag vet att jag snart tvingas ut i helvetet.

jag får en känsla av närhet och när jag blickar ut

inser jag att jag är tio meter ifrån rummet

jag varje vecka spydde ut mitt liv för

en okänd person och att jag idag är samma person som då.