Egentligen finns det inte så mycket att säga, det mesta är redan sagt. Jag kommer aldrig glömma oss och när minnen av lyckliga dagar kommer upp i mitt huvud, är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag är inte helt säker på att du kommer läsa det här, jag vet inte om du någonsin tittade in på min blogg.
Vår sista dag var verkligen en av de finaste i mitt liv. Och den gav mig verkligen hopp om oss igen. Jag ska inte ge upp dig helt, ger du upp mig, kommer jag förstå.

Jag är ledsen för att jag gjort dig så ont nu och detta var inte något jag hoppades skulle hända, men allting är bara för mycket nu. Jag hoppas verkligen vi ses snart, jag saknar dig redan, aldrig innan har jag varit med om något mer komplext. Kanske att vi kommer fungera igen, att kärleken hittas igen. Jag hoppas på det och om inte, kommer vi säkert bli nära, nära vänner. Det är få personer som har brytt sig om mig så mycket som du, som ställt upp så mycket för mig, som trott. Som investerat så i mig, som så ofta fått mig på gott humör, som hjälpt mig lugna ner mig. Mycket mer finns att säga, men inte här. Kanske att jag hittar de rätta orden när vi ses igen.

Oskar