...
det är rätt så sjukt ändå...
för en månad och fyra dagar sedan, skrev jag ett inlägg här på bloggen.
det visar sig nu att jag är synsk, att jag för en månad och fyra dagar sedan,
visste precis vad som skulle hända och
jag tror faktiskt inte, att jag
undermedvetet
påverkat allting så att det skulle bli så här.
jag är ledsen, jag är nere som fan, deppig...
men det kanske var bäst så här ändå,
även om det inte känns så.
jag måste ändå tacka dig för det fina vi hade,
sommaren 2009, kanske att vi ses,
kanske att det blir du och jag,
men just nu vet jag inte vad som är bäst,
vad jag skall göra...
I'll be fine, just give me time...
det kändes som sommaren 2009
Jag är tillbaka från Sommarens sommrigaste, det kommer kanske bara hända en liknande sak i sommar, Way Out West då... Det var shitty camp, det var finaste tjejen någonsin, det var att vara full från morgon till kväll, flera dagar i sträck, det var musiken som jag egentligen inte alls gillade, men älskade trängseln och alla kroppar runt omkring, det var att supa bort sin röst, sin värdighet och sitt medvetande, det var att vakna i 40 graders värme varje morgon, att vara ofräsch, att se rent förjävlig ut hela tiden, att sakna dig så fort du inte var tätt intill, det var allting, det var Emmaboda.
Det känns som ett oifyllbart hål i min kropp nu, verkligen... Och även om Way Out West antagligen kommer bli sjukt bra, kommer det inte bli lika bra som Emmaboda, aldrig... Vi får se hur det blir nästa år, om jag fortfarande kommer finnas att hitta här i Sverige då eller lever mitt liv långt bort härifrån. Man kan bara hoppas och fortsätta leva på tron att vi verkligen kommer överleva ungdomen. Tack alla, verkligen alla, som förgyllde mina 4 dagar på Emmaboda, jag älskar er.
