Trots att mannen mittemot mig
för längesedan förlorat sin glöd,
lystern i sina ögon,
ivern i sina händer
och blivit en utav alla de andra
denna morgon,
så är han kanske det vackraste jag sett.

I sina slitna jeans,
som likt hans korpsvarta hår börjat gråna,
sin för stora jacka,
svarta mössa och
oknutna, dock blankpolerade, skor.

Och kanske är det jag som är galen,
men jag känner onekligen av
ett svagt hat i de trötta blickar
han bjuder mig.

Vi är två
på ett av många morgontåg
och i denna vintertid
får man nöja sig med lampor
som blixtrar förbi i en rasande fart.

Hur skulle han någonsin kunna tro på genuin godhet igen?