Det var antagligen glinen på tåget igår, som har sprutat mig nästan död, med hemska baciller. Jag orkar inte tänka, jag är svag och klen och antar att t.o.m Ellen skulle kunna putta omkull mig, även om hon är förbannat svag, men inte mindre kool, underbar och grym bara för något så otroligt töntigt, dumt och onödigt som 

muskulativ styrka. 

Alla mina ord blir ett osammanhängande sammelsurium, ingen förstår detta, inte ens jag. Jag forsätter lyssna på Vill Inte/Kan Inte, mitt hat växer och jag blir svagare.

Jag tog 14 stycken 500mg Alvedon på en gång, jag känner mig dåsig, min värld snurrar, förstoras, förminskas, jag är förbannat nära sömnen, koman, döden.

Jag somnar, jag vaknar upp 2 år senare, på en helt tom klinik, med dåliga männskor omkring mig. Jag rycker ut ALLA slangar ur mina nålförstörda armar, jag springer, de dåliga männskorna ropar efter mig, de har saknat mig.

Den första person jag kommer att tänka på, är dig. Jag känner mig beroende av dig och jag ropar, skriker, ut ditt namn. 

Ditt ansikte är nu, det enda som finns i mitt huvud. Ditt nummer, din kod, är sedan länge, bortglömt. Jag försöker minnas och tittar på mina såriga, ärrade armar och försöker förstå.

Det enda jag minns just nu, är ditt namn. Erika. 

Ditt blonda hår och ja, jag kysste dig. Jag minns knappt ditt ansikte. Jag minns dock att jag sökte dig, jag försökte hitta dig, bland alla Erikor i hela Sverige, möjligtvis universum. Jag saknar dig lika mycket som jag, just nu, behöver dig. Jag behöver dina armar runt mig, dina läppar, dina ögon, dina blå eller gröna ögon.

Jag hade just nu, kunnat byta ut allt mitt ljus, mot dig, Erika. Du kommer nog aldrig förstå att jag verkligen behövde dig och du förstod nog aldrig heller varför jag inte följde med, när du bad mig komma till dig. Varför jag sprang iväg, du visste ju att jag inte var påväg någonstans ändå och, det är hemskt, men det visste ju jag också.

Jag verkade rädd för dig och allt detta är så abstrakt och svårt att förstå. Du var sommaren, du var skrattet, dina tänder, dina läppar.

Jag saknar dig, Erika.

oskr